Banvallscykling… Nej!

Det blev dagens lärdom. Aldrig mer gå på lockelsen att cykla längs en nedlagd järnvägsbana. Det är superstressande och tar kål på all lust att cykla vidare. Never more!

Det krävs kanske en förklaring.

Allt började bra. Det var en del knepigheter att ta sig från övernattningsstället strax utanför Falköping till den valda cykelleden mellan Falköping och Tranemo. Grusvägar och backar och ett fantastiskt landskap. Som syns av bilden nedan.

Så här vackert började dagen

Men efter nån mil så anslöt jag till cykelleden – västgötaleden eller Ätranleden som den kallas också. Den går på den nedlagda banvallen efter tåget som en gång gick den här sträckan. Asfalterad – skönt. Inga bilar – skönt.

Men efter någon mil började jag inse att det blev inte bättre än så här. Spikraka, kilometerlånga sträckor utan minsta kurva. Alla lutningar utjämnade och ytterst långsamma. Uppförslut, någon grad, i ett par kilometer. Nerförslut, någon grad, i några kilometer. Man fick trampa hela tiden, ingen vila i utförsbackarna, ingen omväxlande gång i uppförsluten. (Jag brukar njuta av att gå i uppförsbackar. Omväxling, och ett avbrott i det enahanda trampandet.)

Banvallens tristess

Och inte en människa – jo, under sju mil mötte jag kanske 10 personer, varav tre på moped. Blev omkörd av två mopeder och en cyklist på racercykel som höll på att skrämma ner mig i diket när han hojtade några meter bakom.

Och orterna jag passerade var mest industriernas bakgårdar. Har väldigt liten uppfattning om var jag varit idag.

Det tog ett tag innan jag fattade. Men jag är alltså helt övertygad. Aldrig mer. Möjligen någon mil när man behöver omväxling, eller en genväg. Men sju mil, never again!