Framme

Sista dagen började i Limmared, några kilometer norr om Tranemo. Hamnade på ett märkligt härbärge som annonserade sig som Bed & Breakfast, men visade sig vara endast en dyr bädd. Jaså, ville du ha frukost – men det ingår inte i priset, och förresten så måste man beställa i god tid…

Gick upp vid femtiden för jag insåg att det skulle blir en lång dag. Nu hade jag snittat 8 mil om dagen ett par dagar, men den här sträckan skulle vara 11,5 mil. Men jag insåg att det skulle mycket till om jag skulle bryta – nu ville jag helt enkelt i mål.

Kom iväg kl 6. Hade ordnat med lite frukostmat på ortens Ica-butik, och gjort i ordning matsäck åtminstone till förmiddagsfikat.

De första två milen, samma tröstlösa harvande på nedlagd banvall som jag klagade på häromdagen, men sen övergick vägen i vindlande småvägar, backar och kurvor och små byar och folk längs vägen. (Fint att uppleva hur folk man möter söker ögonkontakt och hälsar med en nick eller ett hej när man möts. Faktiskt även bilförare på de småvägar som det gäller här.)

På det stora hela kan jag konstatera att cykelappen som jag testar, och som ledde in på fel stigar i det inre av Bergslagen, rent generellt har fungerat bättre ju längre söderut jag kommit. Det gäller även den andra appen som jag också testat som jämförelse, nämligen ”Bikemap” som jag kanske trivs allra bäst med. Den har en nackdel jämfört med Komoot, och det är att det inte går att planera en rutt på mobilen, utan då ska man ha loggat in på Bikemaps hemsida och där få tillgång till deras utmärkta planeringsverktyg. Där är det sedan lätt att planera sin rutt, spara den och sen göra den tillgänglig för telefonen. Laddar ner kartan via wi-fi, för att ha tillgång till den smidigt på telefonen.

En hel vetenskap, men otroligt smidigt när man väl lärt sig hantera dem. Och jag har kört via apparna i telefonen hela vägen. Haft extrabatteri, s k powerbank för att ladda mobilen under gång – eftersom det drar ganska mycket batteri med kartläsningen.

Följde Ätrans dalgång i stort sett. Egentligen hade jag stött på Ätran långt uppe mot Falköping första gången, men då var det mer av ett skyltat dike som jag for över. Vid det här laget hade det blivit mer av en å, och det började dyka upp skyltar om kanotkorsningar här och där, så jag fattar att det kan vara en intressant utflykt det också, att paddla utför Ätran. Träffade inte på några kanotister – träffade inte på några andra cyklister heller under de här dagarna.

Efter 6,5 mil, samhället Ätran. Resans fjärde pizza. Beror dels på den hunger som trampandet skapar, men också på att det inte erbjuds så mycket annat i matväg ute på landsbygden. Ätrans restaurang, som den hette, visade sig vara åter en av dessa barackliknande byggen vid en obemannad bensinpump som endast hade pizza på menyn. En salamipizza med jalapeno beställdes – och jag slök den. Bara fem mil kvar.

Att korsa Halland österifrån är ungefär som en miniatyrresa tvärs igenom Sverige, exempelvis från Värmland ner över Närke o Bergslagen till slätterna och jordbruksbygderna i Uppsalatrakten. Halland har hela spektrumet av landskap på mycket kortare väg, de djupa skogarna, den kullriga mellanbygden, småbruten och charmig, som sen avlöses av det vidsträckta jordbrukslandskapet.

Och så var det verkligen idag. En Sverigeresa i miniatyr, inga fjäll, men annars allt.

En sista glass och en Cola i Långås, det hade blivit ordentligt varmt under eftermiddagen – efter förmiddagens kyla och regn. Nu bara 6 kilometer kvar. Lätt motvind, underbar känsla, vilken väg ska jag välja?

Jag valde att komma ner till stranden och trampade långsamt strandstigen norrifrån, kände dofterna, hörde havet, njöt av att äntligen komma fram när jag svängde in mot huset. 694 km på vägmätaren.

Fint mottagande väntade. Middag och prat. Trött och glad.