Hemåt

Sista resdagen. Börjar ganska ruskigt. Inte för att något händer, utan mer för att det var ganska ruggigt.

Grejen var att färjan från Rostock skulle avgå 7.30. Incheckning.senast 6.30. Innebar avfärd 5.30 för att avverka de 11 kilometrarna med marginal för att inte hitta, cykla fel …

Duggregn, kolmörkt. I själva staden gles gatubelysning. Mitt cykellyse, som vanligen är alldeles tillräckligt i uppsalahösten, kämpar mot disigt smådugg och det kompakta mörkret. Halvvägs snart. Genom sunkiga industriområden och bortglömda bostadskaserner.

Sen slutar vägbelysningen helt. Kartan på telefonen visar att vägen fortsätter i sirliga böjar framöver, och det finns inget val – det är bara att köra. Långsamt tar jag mig fram, hoppas att det inte dyker upp oväntade hinder eller gropar på vägen som jag urskiljer som en nyansskillnad i mörkrets svärta. Inte titta ner på telefonens skärm, nattsynen försvinner.

Det måste handlat om tre, fyra kilometer. Lysen och disånga från vad som måste vara ett kyltorn till ett kraftverk ger plötsligt något slags perspektiv i mörkret. Och så småningom det gula ljuset från hamnområdet.

Jag är den enda cyklisten, får ställa mig längst fram i bilkön. Väntar länge medan långtradarna körs ombord. Väl ombord, en stabbigt generös långtradarfrukost (vilket ensamt jobb de har, alla dessa män som kör tvärs över kontinenten med sånt som ska fram).

Efter några timmar passerar vi Möns Klint, gråvädret gör den till mer av en strandad gråval än den dramatiska vita kalkklippa som den är.

Det blåser sydvästligt, så jag har bokat ett rum i Ystad som sista övernattning. Fem mil från Trelleborg. En bra tur med god medvind. Och jag tänker att det var tur att jag bestämde mig för den. Jag följer sydkustleden som den heter. Motsvarigheten till den led jag följt några dagar på andra sidan vattnet. Men så annorlunda.

Jag ser att jag uppehållit mig ganska mycket vid DDR-arvet i det jag skrivit. Och det blir ännu tydligare nu. Det slutna, avstängda intrycket av kusten – de enorma arealerna utan gårdar eller byggnader. Småvägarna som är så få.

Kontrasten mot det landskap jag cyklar igenom på väg till Ystad är stor. Öppet, böljande, varierat. Utblick över havet, de små byarna och byvägarna.

Det har varit intressant och upplevelserikt, men när jag t ex tänker på Kategattleden, Helsingborg till Göteborg, som jag cyklat det mesta av, bit för bit, under senaste åren, så övertygar den mer om man är ute efter variation och naturupplevelser. Överväldigar kanske är det rätta ordet. Sydkustleden vet jag inte så mycket om, men hittills charmar den mig.

Så här års är den stora skillnaden till den tyska ledens fördel att det aldrig är nåt problem att hitta nånstans att äta en lunch och få sig en god öl. Strandkafeerna jag passerar på väg till Ystad står stängda. Säsongen här tog slut i början, mitten av augusti. Men pizzerian i Smygehuk verkar ha öppet.