På andra sida dörren möts vi av en musikvägg. Det tar en stund att fatta vad det är som pågår.
Vi har tillbringat några timmar i samband med middagen efter dagens konferens med att träffa och prata med en rad olika dignitärer och viktiga personer här i Burma, vice informationsministern, generaldirektörer, mediachefer och biståndsfolk.
Längst till höger, Aye Chan, som levt i exil de senaste 24 åren. Nu kan han åter resa i sitt hemland, Burma, och leder processen att skapa en ny, demokratisk radio o TV i landet.
Men, nu är mötena slut för idag – och vi är på väg ut genom matsalen på konferenshotellet. Där möts vi av musiken, sången från ett tjugotal unga människor som dansar och sjunger sin glädje.
Så småningom inser jag att det är Aye Chan, en av de ledande profilerna i exilorganisationen Democratic Voice of Burma som de dansar med. Alla vill liksom ta på honom, röra vid honom, dansa med honom. Sången, som verkar vara en burmesisk popsång tilltar i gungande rytm och ljudvolym.
– Det är undergroundjournalisterna som äntligen får träffa sin ledare, säger mannen bredvid. Äntligen får de fira sin glädje med personen som varit ledarfigur under långa svåra år.
Också det ett perspektiv under några omtumlande dagar.
