Du ser dem överallt här i Burma. Stuporna, pagodorna och munkarna. Jag har sett min beskärda del under de två dagar jag varit här.
Pagodorna visar sig ha en otrolig popularitet – fyllda av folk, långt ifrån alla där för meditation eller religiösa riter. Folkligt, med familjer som käkar piknick-lunch, med ungar som kollar på sköldpaddorna eller matar fiskarna, med ungdomar som bara har ett ställe att hänga och träffa kompisar.
Jag får för mig att pagodorna varit ett slags friutrymnme, där det varit möjligt att dra sig undan repressionen utanför.
Tjugotvå år gammal har han varit på klostret de senaste tio åren av sitt liv…
Det blev en intressant sightseeingtur idag för några av oss som aldrig varit i Burma tidigare. Och vi stannade till vid ett munkkloster ute på landsbygden – slumpens val. Efter att vår unga, kvinnliga guide bett om lov, hälsades vi välkomna och en av munkarna visade oss runt.22 år gammal hade han redan hunnit med tio år i klostret.
Hur kommer det sig att du valde att bli munk, frågar jag…
– Det var mina föräldrar som valde åt mig.
Femti munkar höll till på det här lilla klostret. I dag var det söndag, så många av dem var hemma och hälsade på släktingar. Munkfridag.
Ungmunkarna kollar in oss
Så – plötsligt hör vi dem – de riktigt unga noviserna som nyfiket kollade in oss. Förundrade småpojkar, elva, tolv år kanske, som noggrannt studerade vad som kanske var de första västerlänningar som tittat in på just deras kloster.
Lugnt, stabilt, fattigt och uråldrigt.
Mitt emot klostret hittade vi krukmakeriet. Om man kunde tagit med sig hem de stora, bautakrukorna som var bland det vackraste trädgårdskrukor jag sett. Det fick bli en liten i stället.
I morgon börjar konferensen…
