Numera heter staden det, Yangon – den största staden i Burma som alltid hetat Rangoon för mig. Lördagen en samlingsdag – det droppar in sällskap till Public Servicekonferensen från olika håll i världen hela dagen till det här gamla, rätt bedagade hotellet som ligger vid en av sjörna i Yangon. Någonting sovjetiskt över det – pampigt en gång i tiden, men slitet.
Fast nu renoveras det.
Flyget hit var okomplicerat – en timme från Bangkok. Liten flygplats med dagens mått mätt – men ändå i Landvetterklass. Våra visum fungerade – och plötsligt är vi här. Blir mottagna av ett antal unga burmeser som jobbar med media i landet och som ordnar skjuts till hotellet. Först valuta – kreditkort funkar inte, bankomater funkar inte, så vi har med oss dollar som ska växlas mot Kyat.
Mina sexhundra dollar blir berg av Kyat. En två centimeters tjock sedelbunt i alla fall. En halv miljon Kyat, där 5000 är högsta sedelvalören. Åh, jag ser att du tänker stanna länge i landet säger burmaveteranen Harald från Norge.
– Där, på andra sidan floden bor det farliga människor berättade han
Några timmar senare vid Yangonfloden frågar jag en man som studerar oss noggrannt om man tar sig över floden med båtarna som verkar köra i skytteltrafik. Ja, det är små persontransportfärjor förklarar han, men…
– Det är inte bra för utlänningar att åka dit – på andra sida bor det farliga människor – en annan sort. Här på den här sidan är vi snälla, men där är det farligt att vara.
Jaså, men är det inte Burma på andra sidan också? Jo, det är det vissserligen, men det är andra sortens människor som bor på andra sidan, another kind of people – dangerous…Och så fick jag en kram av honom, som för att understryka…
Och de säger att minoritetsproblemen är stora i landet, och ett av de reellt knepiga frågorna inför framtiden. Måste ta reda på vad det kan handla om.
Här bor hon, Aung Sang Suu Kyi. Ovanför grinden, ett porträtt av hennes far, legendariske Aung Sang
I taxin på väg tillbaka bad vi chauffören köra förbi Aung Sang Suu Kyis hus, en liten omväg – vilket han gärna gjorde. Försökte betala honom lite extra för besväret, men han ville inte acceptera det.
Fast adressen i sig själv var en besvikelse – hög mur, taggtråd och stålgrind. Kanske måste det vara så?! Själva huset syntes inte till från gatan.
Omtumlande dag.
