En stunds reflektioner från var och en av kursdeltagarna sista dagen. Glöd, glädje och vilja att försöka göra något av de nya idéer och tankar vi haft med oss. Roligt att flera pratar om att vi har en informell och praktiskt inriktad utbildning – det har man aldrig varit med om. Och jag tror dem – det är ovanligt att man utgår ifrån vardagens bekymmer och utmaningar i utbildningssituationer i den här delen av världen. Vi har ett kollegialt och pragmatiskt utbildningskoncept som är kraftfullt och verklighetsbaserat.
Efter dessa fem dagar märker vi hur det bubblar av idéer och tankar om hur man ska organisera om. Tänka nytt om hur redaktionen arbetar, införa nya roller, rutiner, klarare ansvarsområden.
Lyssnaren har hamnat i högsätet, uppdraget känns tydligare. En av deltagarna pekar på den tomma stolen där vi placerat lyssnaren i alla våra diskussioner under dom här dagarna. ”Vi kommer aldrig att glömma att tänka på dom som sitter i den tomma stolen, det är dom vi arbetar för”.
Jag tänker på de fem unga tjejerna som fnittrande stannade mig på gatan häromkvällen och ville öva sin engelska på mig. Om radion ska överleva här så måste man hitta ett sätt att tala med dessa lyssnarna också. Livet förändras snabbt – också här i Bayan Ölgii.
Guvernören dyker upp för att skaka hand och dela ut diplomen. Sen ut i solen för den obligatoriska gruppbilden.
Dags att återvända till storstaden Ulaan Baatar igen.
