Bayan Ölgii är örnjägarnas land. Här har den kazakiska befolkningen i århundraden fångat och tämjt örnar för att jaga med. Idag har vi bjudits med på en utflykt för att hälsa på en familj örnjägare.
Asfalten tar slut två kilometer från centrum när vi efter jobbet ger oss av västerut från den lilla staden Ölgii. Sliten grusväg leder upp genom bergen – under de närmaste tre milen möter vi sammanlagt tre fordon – en av dem en tung lastbil som krånglat sig fram genom bergspassen från Ryssland. Det är afghanvägar säger vår värd, radiochefen här. Bergen är karga, grus och stenblock. Vi har en bit till närmaste by, 
där vi får hjälp av en person som vet vart vi ska på den stora slätten som brer ut sig när vi kommit genom passet. Vi tränger ihop oss i baksätet och han visar vägen genom en förvirrande mängd uppkörda spår och stigar den sista milen. Så stannar vi – här ska han av – han pekar och förklarar för chauffören. Vi kör genom bäckar, över smååsar i ett svindlande vackert landskap, genom hjordar av djur, får, getter, hästar, kor och jakar – och till slut är vi framme.
Det är ett lågt stenhus, vinterhuset. Två västerländskt klädda unga män tar emot, och börjar genast ordna med örnen, som sitter på en sittpinne inne i en inhägnad. Plötsligt dyker en äldre man upp, klädd i traditionell kazakisk dräkt. Det är han som ska visa oss hur det går till. Han har gjort det förr – det är tydligt.
Han har skarpa drag, med en örnnäsa och blick som påminner om örnens. Fågeln är stor, brer ut sina vingar, spanar in oss med örnblick. Man vill inte vara kaninen som fastnar i den strålkastaren.
Vi uppmanas posera tillsammans med den gamle patriarken och hans örn. Det fotograferas. Sen uppmanas vi i tur och ordning trä på oss den tunga örnhandsken i råskinn för att få känna på hur det känns. 
Örnjägaren flyttar den ena klon efter den andra från sittpinnen, och plötsligt sitter den där på min arm. Inte så förfärligt tung, men stor – den brer ut vingarna för att hålla balansen. Respekt. Och kontakt med något ursprungligt.
Örnarna tas som ungar, berättar han. Det måste vara vilda örnar – på några månader lärs dom upp för att jaga åt sina herrar. Småvilt, t o m rävar och vildkatt som dom tar och flyger hem med. Det är viktigt att dom får annat kött när dom kommer tillbaka, annars skulle dom slita upp sitt byte. Efter tio år i tjänst föds dom upp med riklig föda och släpps fria. Enligt vår värd överlever dom länge i det fria.
Kazakerna säger att dom ”lär örnen att bli människans vän” – och man hör på mannens samtal med fågeln att dom kommunicerar med varandra. Och visst lyssnar den när jag säger några ord till den, och tar något steg närmare på min utsträckta arm. Inte helt bekvämt, trots att man trätt på den hättan igen – och jag tror inte den förstår svenska.
En testund inne i huset – hemgjorda kakor, torkad jakost, mongoliskt mjölkte i skålar som vi sörplar ur. Han berättar att han är 60 år. Elva barn, flera barnbarn som klänger runt väggarna och betraktar oss. På väggen en stor affisch för turistföretaget som tydligen anlitar honom för andra turistsällskap. Jag berättar för honom att vi jämngamla – han verkar lika förundrad över livets olikheter som jag – och frågar mig hur många barn jag har.
Sen bär det hemåt igen, mörknande klar himmel med en månskärva, kyla som kryper ner över slätten. Obegripligt vackert. I bilen säger de båda lokala medelklassmännen, våra värdar, att det är hit dom tänker dra sig tillbaka när dom går i pension. Så här ska livet levas.
