Det är som att förflyttas ett 40-tal år bakåt i tiden – egentligen har vi nog aldrig haft något sånt här i svensk radio. Det är den sovjetiska traditionen som lever kvar med radion som maktens och auktoritetens röst. Dom som pratar i etern ska låta tungt trovärdiga, de som förmedlar sanningen från pulpeten. Och det är bara enstaka personer som får göra det – dom kallas ”diktors”.
Efter svenska mått så finns det gott om personella resurser. Än så länge mest ett virrvarr av namn och ansikten, men många är det som på ett eller annat sätt är knutna till den dagliga programtimmen.
Det är den kazakspråkliga regionala redaktionen här i Bayan Ölggi som har en timmes sändning om dagen då man bryter in i riksprogrammet i den mongoliska radion. Sänder regionalt över regionen (aimag) på långvåg. Den är en tiondel av Sveriges yta, med kanske hundratusen invånare. De flesta talar kazakiska.
Lokalerna är efter omständigheterna tämligen bra. Man har på eget bevåg ställt undan den gamla tjeckiska tekniken från 60-70-talet och skaffat sig några datorer för inspelning och redigering. Och den tekniska kvalitén på sändningarna är mycket bättre än det man annars kan höra på de nationella programmen.
Men, utan att förstå ett ord så inser vi att det finns en del att göra. Frågan är vilken ända vi ska börja i. Nåt att fundera på när vi vandrar hem till hotellet i kvällningen.
