Bayan Ölgii … smaka på det namnet. I Altaimassivet i centralaste Asien. Tre timmars flyg från Ulaan Baatar, västerut, så långt man kan komma i Mongoliet innan man hamnar i Ryssland, Kina eller Kazakstan.
Vi ska hit och arbeta med radiokolleger på den enda kazakspråkiga radiostationen i landet. Dom har inte haft tillfälle till vidareutbildningspass på tio år, minst. Det känns som en osannolik förmån att få resa hit och ha ett uppdrag.
Genom flygplansfönstret är det ett ödsligt, närmast sterilt landskap så här i oktober – kylan har förvandlat allt till ett grusgrått månlandskap, här och där märliga knallblå sjöar med istidshistoria (är det glaciärvariationernas strandlinjer som man ser så tydligt). Och avlägsna bergskedjor. Inget vykortsalpint, inget insmickrande – här är det hårt att leva inser man medan Fokkerflyget strävar vidare.
170 mil från huvudstaden, flygvägen – två dagar med bil hade vi fått räkna med säger Batzorig – fast jag har svårt att förstå hur det skulle gå till – grusväg verkar det vara, i oländig terräng, med osäkra bergspassager. Det lär finnas en ambition att bygga en asfalterad huvudväg som knyter samman hela landet från öster till väster, men den har inte blivit förverkligad ännu.
Landning på grusbana – ljuset höglandsintensivt – vi är på 1700 meter. I en bred och vid dalgång mellan mörka bergsmassiv – och där borta skymtar huvudstaden Öglii med en vitgrå slöja som sakta rör sig som lyftande dimmor – antagligen rök från nattens eldar. Här bor nästan lika många människor som i Enköping, men hur har dom hamnat här? Och vad lever dom av?
