Vilodag i Sala

Nio timmar tog det att komma fram till Sala. En ganska tuff motvind två tredjedelar av vägen gjorde det lite trögt. Men fram på slutet av dagen vred sig vinden något och det blev lite skjuts i ryggen. Som tur var, för jag var helt slut.

En aspekt av den här sortens cykling nuförtiden som jag inte riktigt tagit in tidigare är att det inte längre finns några butiker, matställen fik eller ens pizzerior längs de vackra småvägar som cykelappen leder mig. Inte en kaffeslurk att köpa från Ramstalund till Sala. Som tur var hade jag ordentlig matsäck med mig. Annars hade det varit onödigt motigt. Men, man måste planera för detta, och söka sig ut till storvägarna på strategiska ställen.

Underbart att få komma hem till Lisa och Lars i deras torpoas här vid sjön. Perfekt för en vilodag med besök på silvergruvan. Aldrig varit dit. De har en ambitiös besöksverksamhet med visningar av olika slag.

Hjälm, varma kläder och tåliga skor. Det skulle vara blött, kallt och mörkt. Och det var det.

Det som tar mig mest under rundvandringen är ju det ofantliga slitet och eländet för de som utförde jobbet. Enorma schakt, långa gruvgångar som genomkorsar berget långt under jord. Allt detta berg som grävt, sprängts, släpats, lyfts och sorterats under flera århundraden. Av folk som dagligen riskerade livet och hälsan på sätt som vi knappt kan föreställa oss. 450 ton rent silver räknar man med togs ut under de nästan femhundra år som gruvan var i drift. Finansierade kungarnas expansionsambitioner, stormaktsdrömmar, krig och härjningar.

En bra dag i Sala. I morgon iväg mot Virsbo. Känner mig glad åt att kroppen håller och återhämtar sig bra. Glommen känns inte längre så avlägset som mål.