I går kväll hängde jag på en grupp unga människor från företaget jag arbetat med i veckan. De bjöds på en resa till Bagan av sin vd som skulle inviga ett tempel som han låtit restaurera i den gamla, antika tempelstaden Bagan. En gång huvudstad i Burma ligger den utslängd på en slätt i inlandet, skyddad av bergsområden i väster är det relativt torrt klimat. För elva, tolvhundra år sen började man bygga pagodor här. Rika, mäktiga personer skulle ha byggt sin pagoda – och så småningom blev det väldigt många – idag räknar man med att det fortfarande står drygt fyra tusen. En jordbävning för några decennier raserade flera tusen.
Vackert, märkligt, och vilsamt.
Bagan kryllar av inhemska tillresande. Än så länge förhållandevis få utlänningar – det är mest burmeser som reser hit och gör snabba stopp vid de största, mest kända templen.
För oss blev det fyra igår eftermiddag/kväll – så jag har fått min beskärda del av pagodor. Men, på något märkligt sätt inträdde ett slags lugn, trots hetsen i resandet, trots allt folket som sorlar, trots de rätt märkliga yttringarna, och kommersen utanför grindarna så finns det också ro kände jag när kvällen blev natt och vi tog oss hem vid nio-tiden.
