Omgivningarna kring Asilomaranläggningen visar sig vara helt sagolikt vackra. Och efter lång morgonpromenad tar Lena o jag till oss mod och doppar oss i stilla havet. Bracing, tror jag att det amerikanska uttrycket lyder som ska beskriva den kärva kyla som omger kroppen.
Kvinnan som går förbi med hund upplyser oss om att ”It never gets warmer than 52 degrees . Räknar snabbt ut at det borde vara cirka 11 grader – hur kallt är det nu i vårtider?
Frukosten på detta ställe är något mkt speciellt – den ska ätas i det som kallas för Crocker Dining Hall, en av de byggnader som designats av Julia Morgan, jättekänd i USA. Där anmäler man sig för hovmästsare, som sen ser till att fördela alla gäster så att dom träffar andra trevliga amerikaner. Mycket osvenskt, men trevligt. Alla vid vårt bord är oerhört snabba att inkludera oss i samtalet, och att skanna av var alla kommer ifrån, vad dom gör och vart dom ska nu.
En av damerna är lärare – hon berättar om tvångstjänstledigt utan lön nu i maj, flera dagar då skolorna stänger p g a att staten inte kan betala löner. Märkligt med detta rika samhälle som inte har råd att betala sina lärare. Vi pratar en del om skatter och samhälle. Ett av paren kring bordet talar om Socialist Sweden, och säger att next step is Nazism. Och vi vet inte riktigt om hon menar allvar eller om det är ironi.
Vi får veta att highway one har rasat ut i stilla havet någon stans under vår nästa etapp längs det som kallas Big Sur – omöjligt att ta sig förbi. Eller kanske släpper dom fram en fil åt gången…
Trist, men vi bestämmer oss för att åka alternativa rutten, motorvägen inne i landet. Snabbare, men ändå långt.
Den lilla staden San Luis Obispo visar sig vara en lite pärla. Med en kyrka som står kvar sen 1700-talets spanska missionsinsatser i Kalifornien.
Vid en rastplats, en man och en kvinna som satt och tiggde om bidrag till bensin – we have to get home. En hel countrylåt.
Till slut, Santa Barbara. Här stannar vi i två nätter. Det ska bli skönt med en dag utan bilåkande.


