Port Angeles, i skuggan av Olympiska bergen, Washington state
Port Angeles, en liten stad vid fötterna av de mäktiga Olympicbergen som doppar tårna i det kalla sundet mellan Washington och Kanada. Nollgradigt på morgonpromenaden. Möter cyklande frisksportare på strandpromenaden som kantas av donerade sittbänkar med små minnesplaketter över folk som inte längre finns med oss.
Vägen runt olympicbergen är enahanda och lång. Löper i skogslandskap som påminner om svensk medelpadsskog, fast träden är större. Det är gamla skogsrofferimarker, och fortfarande är det ett otroligt slösaktigt skogsbruk, de ratade delarna av dessa jätteträd ligger som pinnved i sluttningarna, och är ofta stora som rejält svenskt timmer. Lastbilarna vi möter är gigantiska, men bär på sin höjd en femton, tjugo stockar
Byarna vi passerar är fula, skräpiga – misär präglar våra tankar och det visar sig att vi alla tänker på filmen ”Winters Bone” med den fattiga extrema miljö som skildras i den.
Ruby Beach, Washingtonkusten
Kusten, när vi möter den är dramatisk – eroderande stränder med jättestockar som ligger uppstaplade på strandbrinken – rester av sånt som legat i årtusenden och sköljts fram av vågorna, eller sånt som strömmat ner med vårfloden från bergen.
Picnic i skuggan av giganter
En lunchstund i regnskogslugn, någon mil inåt land. Fortfarande kallt, men trots att vi reser genom den mest regndränkta delen av USA, med 3500 mm om året, så har vi sol hela dagen.
Kvällen – Long Beach i södra Washington, och ett slumpmöte med ett hotell som ur en Stephen Kingroman.
